Varberg Konsthall, 2020
Drömmandet blir ett titthål in i vårt undermedvetna; en parallell värld där en annan typ av logik råder och där de regelsystem vi följer i vaket tillstånd kastas om. Vi möts av draperade textilier, landskap, djur och mänsklig närvaro. Verken, som inbegriper fotografi, video och skulptur, speglar en inre upplevelsevärld som ständigt balanserar mellan ljus och mörker. Resultatet kan upplevas både skrämmande och behagligt på samma gång.
Många bilder har olika typer av textila inslag. De känns organiska och lever nästan sina egna liv. Draperingar byggs upp till voluminösa skulpturer med otaliga formationer. De omsluter och skyddar våra kroppar och blir till grottor av mjuka veck. Något att krypa in i men som samtidigt döljer och utestänger betraktaren.
På golvet i utställningen vilar skulpturer. En ensam hund ligger likt en förkolnad rest från Pompeji och vaktar en pulserande projektion på väggen. Projektionen kan föra tankarna till ett flytande rorschachtest eller en vattenlevande organism. Längre in i utställningsrummet ser vi fem vita kroppar som påminner om överdimensionerade djurfoster. Kanske sover de eller befinner sig i ett förstadium av sin existens, ett liv innan intryck från en yttre värld.
Flera av de senaste fotografierna i utställningen går i en gråskala. Inspirationen till det kommer från påståendet att vi inte tycks uppleva färger i våra djupaste medvetandetillstånd. Vi ser iscensättningar med speglingar av kroppar och landskap som leder oss in i ett surrealistiskt tillstånd. Med en känsla av att röra sig mellan olika världar, eller vara fångad i dem, tar Lovisa Ringborgs konstverk med oss in i miljöer som känns både bekanta och främmande. De blir portaler in i vårt undermedvetna.