PHANTOM LIMBS
Norrköpings konstmuseum, 2019
Förändring är naturligt: årstiderna kommer och går, fjärilar utvecklas från puppor och erosion nöter ned bergssidor. Åldrande och sjukdomar förändrar människors liv på ett lika självklart vis. Också i Lovisa Ringborgs utställning Phantom Limbs spelar förändrings- eller förvandlingsprocesser en viktig roll. Videoprojektionen Liquid Moon (2019) sänder ut en rytmisk och återkommande puls genom rummet som i symbolisk bemärkelse skänker liv åt de tillsynes livlösa skulpturkropparna Sovarna/Sleepers (2018). Djuren som befinner sig i ett fosterlikt tillstånd vilar skyddslösa på museets marmorgolv.
Den runda projektionen Liquid Moon påminner om den gotiska katedralens rosettfönster. Men detta fönster är inte fyllt av färgade glasfacetter, utan befinner sig istället i ständig pulserande rörelse. Bilden, som för tankarna till ett svartvitt rorschachtest, kan också tjäna som sinnebild för den oupphörligt föränderliga naturen. Vi ser den här i kraftig förstoring eller i förminskad skala; precis som i ett rorschachtest är tolkningen subjektiv. På motsatt sida av galleriet hänger fotografiet Ghost (2018). Om liknelsen vid ett kyrkorum fullföljs – blir den installationens altartavla. De rosa draperade tygerna och plymerna är arrangerade så att de vid första anblicken skapar en kroppslig upplevelse. Bilden är trots det laddad med osäkerhet; finns det någon där eller är det själva frånvaron av en tydligt definierad kropp som utgör det verkliga motivet?
Människans kropp i relation till naturen framträder som tema i bilderna Vanishing Act (2019) och Twisting Tree (2019). Idéhistorikern och författaren Ronny Ambjörnsson (DN 170820) pekar på hur lätt vi människor identifierar oss med träd: ”De står upprätt. De växer långsamt. De bildar ofta grupper. Den stora skillnaden är deras högre ålder. De är jämnåriga med händelser det talas om i historieböckerna.” Det gamla stympade och ärrade trädet i Twisting Tree framstår ur det perspektivet som en gammal klok vän i jämförelse med människan som både bildligt och symboliskt döljs av tygets tunna hinna. Tanken på att trädet kan vara flera hundra år gammalt och sett generationer komma och gå drabbar med en känsla av ödmjukhet inför människans relativt obetydliga roll på jorden.
Helena Scragg, utställningsintendent